Ett grönt trepartsavtal för Sverige? 

Sedan vi hade möte på Styrsö i början av maj har jag funderat över det danska Gröna trepartsavtalet som undertecknades i juni 2024. Det blev en nyhet här i Sverige också, inte bara för att avtalet bland annat omfattar världens första klimatskatt på jordbruk, utan också (förstås) för att det berör den svenska syd- och västkusten. Det gröna trepartsavtalet handlar om övergödning i haven, men också om att minska klimatutsläpp, öka biologisk mångfald och omstrukturera jordbruket för hållbarhet.

 

Övergödning pratade vi havsengagerade i Naturskyddsföreningen i Göteborg mycket om för några år sedan, men nu har övergödningen hamnat i skymundan och utfiskningen i våra hav, Östersjön, Kattegatt och Skagerrak, har tagit över som den mest akuta frågan för havsmiljön. Men i och med det danska gröna trepartsavtalet ser det alltså nu ut som om det finns en bredare öppning på övergödningsfronten än tidigare. Och finns det en öppning där, så mildrar det även några ekosystemeffekter av utfiskningen.

 

Parterna i det danska avtalet är den danska regeringen, Danmarks Naturfredningsforening, Landbrug & Fødevarer, Fødevareforbundet NNF, Dansk Metal, Dansk Industri och Kommunernes Landsforening. Avtalet innehåller flera åtgärder mot övergödning, som till exempel minskad areal för danska jordbruk, strikta regler för gödselanvändning och ökad mängd skog och våtmarker. Det talas också, som jag nämnde ovan, om världens första klimatskatt på jordbruk: från 2030 kommer danska jordbrukare att betala 300 danska kronor per ton koldioxid som släpps ut, och från 2035 höjs det till 750 danska kronor. Men med ett sextioprocentigt grundavdrag blir den effektiva skatten ungefär 120 kronor per ton koldioxid från 2030 och 300 kronor från 2035. 

 

Konkret innebär avtalet till exempel

-       Att danska kväveutsläpp från gödsling ska minska med ungefär 14 000 ton till 2027 för att förbättra vattenkvaliteten

-       Att ungefär tio procent av Danmarks yta, motsvarande ungefär 430 000 hektar, ska omvandlas till natur, inklusive 250 000 hektar skog och ungefär 140 000 hektar våtmark eller annan natur till 2045.

-    Detta ska bekostas med hjälp av 43 miljarder danska kronor som bland annat går till danska jordbrukare, som kompensation för inkomstbortfall och omställning av jordbruksmetoder. Det går även till jordbrukare som avsätter mark till våtmarker eller skog eller tekniska investeringar. Det kan handla om övergång till foder som minskar metanutsläpp från kor eller precisionsjordbruk. Det ska också gå till subventioner och stödprogram för att investera i grön teknik, som biogasproduktion eller energieffektiva maskiner

-    En del av finansieringen kommer från intäkterna från klimatskatten, som ska gå till en fond för att stödja jordbrukares omställning. 

-       Det ska bidra till Danmarks mål att minska växthusgasutsläpp med sjuttio procent till 2030 jämfört med 1990. 

 

Det första jag tänkte när jag hörde radioinslaget om det danska gröna trepartsavtalet för snart ett år sedan var: Hur lyckades danskarna med detta? 

Nu, efter vårt möte på Styrsö, vet jag att det finns flera orsaker till att danskarna lyckades. Situationen när det gäller övergödning i Danmark är annorlunda än i Sverige. Vi svenskar som är engagerade i havsmiljön här på västkusten, ser effekterna av övergödning också i våra hav, även när det inte råder algblomning. Men det kanske inte är så lätt för alla att göra det. För många danskar däremot är effekterna av övergödningen uppenbar och övergödningen i danska vatten påverkar vardagslivet. De värst drabbade områdena är fjordarna, men även kustvattnen i sydvästra Jylland, Århusbukten, Vadehavet och Bälthavet är tydligt påverkade av övergödning. 

I Limfjorden, särskilt i de djupare delarna och i de inre mer instängda områdena, har syrenivåerna ibland legat under två milligram per liter, ett tillstånd som få marina organismer klarar. Limfjorden, Haderslev, Lilla bält och många andra platser har också drabbats av att havsvattnet stinker. I Vorupör på Jylland har det rapporterats om fiskdöd som en direkt effekt av övergödningen och syrebristen.

En annan sak som gör övergödningsproblemen synliga för alla är den invasion av något som danskarna kallar ”fedtemøg”, en kladdig illaluktande massa av döda brunalger längs danska stränder. ”Fedtemøg” blev för övrigt årets ord i Danmark 2024.

 

För oss som bor längs Sveriges västkust är övergödningsproblemen alltså inte alltid lika tydliga, men de är definitivt här. Östersjön är givetvis hårt drabbat, det vet alla som har gått för att bada på sommaren, och i stället för klart vatten mötts av geggig, och ibland giftig, algblomning. Här längs västkusten är övergödningen mindre allvarlig än i Östersjön, eftersom vattenutbytet med Nordsjön begränsar näringsansamling. Västkusten har alltså färre syrefria områden än Östersjön, men algblomningar och skador på fiskbestånd förekommer, särskilt i Kattegatt. Kattegatt är ju utsatt för näringsutsläpp från både svenskt och danskt jordbruk. 

Man kan tydligt se effekterna av övergödningen på västkusten om man jämför före- och efterbilder av klippbottnar under ytan nu och för 30-40 år sedan. Vi har kanske inte lika mycket av det som danskarna kallar för ”fedtemøg” än, åtminstone inte i Bohuslän, men vi har de övergödningsgynnade fintrådiga algerna som lägger sig som en grågrön filt över allting under havsytan och kväver det mesta av annan vegetation, inte minst det för ekosystemen värdefulla ålgräset. 

 

Det kanske verkar konstigt att vi på Sveriges västkust pratar om det danska trepartsavtalet trots att övergödningen inte har gått lika långt som i Danmark?

Men det finns poänger med att jämföra vår miljösituation med våra grannländers. Det finns kanske ännu fler poänger med att hålla koll på de åtgärder som görs för miljön i grannländerna. När vi hade vårt möte på Styrsö i början av maj, sa de danska deltagarna från Naturfredningsforeningen att de har haft ett ”genombrott”. Genombrottet är att de har lyckats få opinionen med sig. Det känns bittert och hoppfullt på samma gång. Bittert att det har hunnit gå så långt med övergödningen, men hoppfullt att danskarna har lyckats väcka opinionen, även om det krävdes påtaglig syrebrist och en massa fedtemøg. 

 

Men tillbaka till frågan om vi svenskar ska diskutera det här: finns det anledning för oss i Sverige att göra samma sak? 

Ja, på sätt och vis. 

Från Sverige hamnar 45000 ton kväve och 1400 ton fosfor i det svenska västerhavet varje år. Men den totala andelen jordbruksmark är mindre i Sverige än i Danmark, även om man inkluderar svenskt skogsbruk, som bidrar till övergödning genom avrinning, men i mindre utsträckning än jordbruket. Det innebär att effekten av tio procent minskad jordbruks- och skogsbruksareal i Sverige skulle innebära en märkbar minskning av övergödningen i Kattegatt, Skagerrak och Öresund. 

Det danska avtalet omfattar förutom minskad areal jordbruksmark åtgärder som fler restaurerade våtmarker för att fånga upp kväve innan det når vattendrag. Det omfattar också miljöersättning för precisionsjordbruk (detta är en planerad åtgärd inom ramen för EU:s CAP-program. Beloppet i Sverige planeras till 25 euro per hektar åkermark- exklusive mark i träda eller med permanenta grödor), investeringsstöd för tekniker som minskar gödselanvändning finns också i Sverige, både i enlighet med EU-program som CAP, och svenska program som Greppa Näringen och Kväveklivet. Enligt Naturvårdsverket och Havet.nu har tidigare åtgärder i Sverige redan minskat kväveutsläpp (olika mycket för olika kväveföreningar) sedan 1990-talet.

Ett avtal som det danska skulle kunna accelerera detta i Sverige, kanske med ytterligare 10–20 procents reduktion till 2030, vilket i sin tur skulle minska algblomningar och syrebrist i Östersjön och åtminstone mildra invasionen av de grågröna fintrådiga algerna som ofta täcker havsbotten längs västkusten. Så långt är det ganska lika förhållanden mellan våra länder.

Och man skulle kunna tänka sig att ett svenskt trepartsavtal kunde omfatta både jord- och skogsbruk, (motsvarande bara det danska jordbruket). Till exempel att 10 - 15 procent av arealen för både svenskt jordbruk och svensk produktionsskog skulle ombildas till våtmark och naturskog (det vill säga skog som inte är tänkt att huggas ner) på motsvarande sätt som det danska avtalet anger att 10-15 procent av den danska jordbruksarealen ska omvandlas till skog och våtmark.  Och som svar på en fråga som börjar eka i huvudet just nu: nej, vi har inte tillräckligt med  naturskog i Sverige, Endast cirka 10 -15 procent av Sveriges skogsbruksareal består av naturskog eller skog med höga naturvärden, medan majoriteten är produktionsskog.

Sveriges projekt för våtmarksrestaurering skulle också kunna skalas upp med ett liknande avtal som det Danmark har genomfört, vilket, förutom klimatet, skulle gynna särskilt kvävekänsliga områden som Göta älvs avrinningsområde. Och så var det ju den storslagna klimatskatten på jordbruk i det danska trepartsavtalet (300 danska kronor per ton koldioxid från 2030, och 750 danska kronor från 2035 och framåt, med sextioprocentigt grundavdrag så att den effektiva skatten blir ungefär 120 kronor per ton koldioxid från 2030 och 300 kronor från 2035). Detta för att minska metan- och lustgasutsläpp från djurhållning och gödselhantering. I Sverige har vi förstås en koldioxidskatt och en energiskatt men en liknande klimatskatt på jordbruk skulle kunna uppmuntra bönder att minska djurantal, använda kväveeffektiva gödselmetoder och investera i teknik som minskar utsläpp (till exempel täckta gödselbrunnar, som man faktiskt kan få stöd för). Svenska bönder har redan implementerat några åtgärder, men ytterligare vinster borde gå att uppnå.

Hållbart fiske skulle förstås gynnas, eftersom ekosystem skulle fungera bättre och bli mer produktiva, och åtminstone på västkusten har vi fortfarande ett svagt hopp om att bestånden kan återhämta sig något. 

Men - samtidigt är Sveriges jordbruk mindre intensivt än Danmarks och kväveutsläppen per hektar är lägre. Djurhållningen är också mindre koncentrerad, så effekten på kväveutsläpp skulle troligen ändå bli mindre i Sverige än i Danmark även om vi skulle minska arealen jordbruk och skogsbruk lika mycket som Danmark kommer att minska sitt jordbruk.

Och - trots att man lyckades driva igenom trepartsavtalet i Danmark - de danska jordbrukarna, åtminstone organisationen Landbrug & Fødevarer som representerade jordbrukarna, var ju faktiskt varit med och förhandlade fram det - skulle kanske en klimatskatt på jordbruk möta starkt motstånd från svenska bönder, som redan har små marginaler och känner sig pressade av EU-regler och global konkurrens, svenska jordbruksorganisationer som LRF, uttrycker ofta oro för ökade kostnader. Det har också hörts röster om att den danska ekonomin kan bli lidande och att priserna kommer att stiga. Men Danmark är ledande inom jordbruksteknologi, och investeringar i precisionsgödning, robotik och hållbara odlingsmetoder kan öka avkastningen per hektar, vilket kompenserar för minskad areal. Danmark har också en stark livsmedelsindustri som kan absorbera vissa kostnader för att behålla marknader.

Och där ligger Sverige i lä. 

 

Och så är det ju detta med foderproduktionen. Enligt danskarna som deltog i mötet på Styrsö i maj, används för närvarande 60–70 procent av Danmarks jordbruksmark direkt eller indirekt för foderproduktion. Detta inkluderar odling av grödor som korn, vete, majs och liknande som sedan blir foder till nötboskap, får, svin eller höns. Det är ju denna, egentligen onödiga, foderproduktion som vi måste försöka bli av med och i stället äta det vi odlar direkt. 

Men hur skulle det bli med landsbygdsekonomin i Sverige? Kanske särskilt den i norra halvan av landet, och livsmedelsproduktionen, kanske särskilt den i Skåne? Och ett avtal liknande det danska trepartsavtalet i Sverige skulle inte bara kunna leda till högre livsmedelspriser utan också ökat importberoende, vilket är känsligt i ett land (Sverige) med lägre självförsörjningsgrad än Danmark.

Det finns alltså ganska stora skillnader mellan Sverige och Danmark när det handlar både om ekonomi och jordbruk. Men kanske en variant av det gröna trepartsavtalet med svenska anpassningar? Det måste vara värt att fundera på. 

 

Det är inte bara jag som tycker att vi i Sverige borde fundera på ett avtal som liknar det danska. Det tycker danskarna också, åtminstone Jeppe Bruus som är den minister som är ansvarig för det gröna trepartsavtalet i Danmark. Man kan tänka på Bornholm som utgör ett undantag i det danska gröna trepartsavtalet. Bornholm ligger ju i södra Östersjön, egentligen ligger det närmare Blekinge än Köpenhamn. Anledningen till att trepartsavtalet inte gäller för Bornholm är att det just där inte skulle göra någon skillnad. Övergödningen i just runt Bornholm kommer inte i första hand från Danmark utan huvudsakligen från Sverige och Tyskland. Danskarna hoppas inom kort föra samtal med Sverige och Tyskland om detta. För att uppnå den verkliga effekten mot övergödningen som alla länder runt Östersjön, Skagerrak och Kattegatt behöver, gäller det att hjälpas åt. 

Det är alltså mycket som är likt i Sverige och Danmark, men en del som är olikt också. Men oavsett vilket så skulle det nog vara nyttigt för oss även här i Sverige att jobba med de åtgärder i det danska trepartsavtalet som går att tillämpa och är nödvändiga för svenska förhållanden. 

Helst innan också vi på västkusten får uppleva problemet in på bara skinnet – syrebristen, stanken och fedtemøgen.

 

/Ann-Marie Ljungberg